Livet som nybliven mamma är chockartat, totalt underbart men hormonerna spökar som bara den och nerverna ligger utanför kroppen. Idag började jag storlipa helt plötsligt när jag såg henne ligga där i sängen och kolla på mig. Så grymt vacker, helt otroligt. Kan inte förstå att hon är min, MITT underbara lilla hjärta! Däremot är det tyvärr inte bara positiva känslor som kommer med dessa hemska hormoner, just nu är jag helt skärrad.

Vi har just gjort hörseltest på henne och hon fick ej godkänt på båda öronen och även fast sköterskan sa att det är vanligt och att det "bara" är att göra om testet innan vi åker hem så är jag helt sönder inombords. Och även fast hon sa att det säkert bara är fosterfett som sitter i vägen och att det är grymt ovanligt (typ 1 på 1000) att man inte klarar testet så kan jag inte sluta tänka på det. Tänk om, tänk om hon är hörselskadad eller kanske döv. Jag tycker så synd om henne och jag kan inte hjälpa att känna att om det är så så är allt mitt fel, att hon inte hann färdigutvecklas innan hon föddes, att jag lät henne komma för tidigt. Ne nu gråter jag igen, gud vad hemskt detta är..