Jag mår inte bra. Jag har sån jävla kramp i magen, det har jag haft sen vi kom ut från paradis badet. Så ont att jag allvarligt funderar på att åka till sjukhuset (och de som känner mig vet att jag ser sjukhus som absolut sista utvägen). Smärtan tar näst intill livet av mig. Men jag är så rädd, rädd för att dö. I mitt huvud spelas flera scenarion där läkaren diagnosticerar mig med diverse hemska dödliga sjukdomar. Jag är så rädd, så rädd för att aldrig få se min underbara dotters leende igen. Rädd för att inte få vara med när hon växer upp. Jag vet inte varför, vet bara att jag vill verkligen inte få ett sånt besked. Förmodligen vaknar jag imorgon och allt är borta, men nu är det hemskt och allt jag tänker på är att jag vill verkligen inte dö. Kan låta patetiskt i era öron men för mig är det en hård verklighet. Jag vill verkligen inte vara utan Aurora. Hon ör mitt allt, det absolut bästa, finaste och mest älskade jag äger. Vad fan levde man för innan jag fick henne egentligen? Inte ett jävla piss! dessa tankar plågar mig om inte mer än smärtan själv. Jag vet inte vad jag ska göra, vill bara brista ut i gråt.