Förlossningsberättelse

Kanske är dags att skriva ner den där förlossningsberättelsen nu, snart 6 månader försent haha. Minnet är ju inte det bästa men jag kommer ihåg ungefär lika mycket som jag gjorde strax efter förlossningen. Eftersom jag fick världens sämsta (och nej jag överdriver inte) journal så är den ingen hjälp, är inte ens säker på om tiderna som står där i stämmer.... Och givetvis kommer det säkert saknas små ointressanta detaljer eftersom jag vill ju faktiskt att ni ska orka läsa den, haha. Hur som helst, jag tar det jag kommer ihåg, kanske kommer det någon uppdatering senare så för er som är intresserade är det bara att hålla ögonen öppna under kategorin förlosningsberättelsen.
 
Det hela började med att jag på bussen från min lägenhet till mammas hus fick rejäla kramper i magen. Runt 9.00. Visa gjorde ondare än andra och jag reagerade inte så mycket på dom egentligen. Blev dock lite fundersam när det kom en kramp så kraftig att jag var tvungen att mosa C's hand på grund av smärtan, men glömde det rätt snabbt efter det. Eftersom jag vart van vid starka kramper i magen från yngre år så trodde jag att det hade med det att göra, trodde absolut inte att det hade med Aurora att göra.
 
När jag kom hem till mamma var allt lugnt igen och jag sa inget till henne om det hela, förens nån timme senare när det kom ännu en kramp som gjorde ont (för ont för att bara ignorera). Hon reagerade inte så mycket förens jag 5 minuter senare fick ännu en ond kramp. Då blev hon helt tyst (och relativt panikartad om jag ska vara ärlig haha) och började sedan tjata på om att det kunde vara värkar och att jag borde klocka dom. Sagt och gjort. Även fast jag inte trodde att det var någon bebis på väg, gjorde det väl mest för att hon skulle vara tyst haha. Kramperna var olika starka och med 3-10 minuter mellanrum i flera timmar. Under dessa timmar gick jag runt hemma hos mamma och bara var (tror jag hjälpte mamma med något också, kommer inte ihåg vad bara). Smärtan var övervinnlig och eftersom jag var van vid sådana magkramper sedan innan var det inget jag kände att jag inte kunde hantera.
 
Efter några timmar visade det sig att kramperna låg mellan 3-5 minuter ifrån varandra och jag började fundera på om det kanske fans en gnutta sanning i det mamma tjatade om. Jag trodde fortfarande inte att det var dags idag men jag kunde ju inte bara strunta i möjligheten. Efter att mamma pratat med några kompisar som alla konstaterade att det var dags att det åtminstonde kunde komma en bebis imorgon blev jag super stressad och sprang runt som en tok, jag hade ju inte hunnit göra någonting jag hade tänkt mig. Det var ju 3 veckor kvar till BF herregud! Jag praktiskt taget skrek till mamma att vi var tvugna att ta bilder på magen med systemkameran, sagt och gjort. Några minuter senare stod jag halvnaken och höll en filt bakom mig (för att få en bättre bakgrund) samtidigt som jag försökte posa med kramper var tredje minut. Nu var alla kramper smärtsamma och runt 3 minuter ifrån varandra.Måste även påpeka att kramperna blev värre och värre ju längre tid det gick, så efter ett tag var de rätt svåra att hantera.
 
Efter att mamma övertalat mig att låta henne ringa till BB för att kolla vad dom tyckte vi skulle göra insåg jag att jag inte hade gipsat magen. NU var det panik om något för stackars mig, eftersom BB tyckte att jag skulle åka in. Det enda jag kunde tänka just då var något i stil med, jag ska då fan inte åka någonstans innan jag har gjort den där jävla gipsmagen! haha. Så det var bara att lägga sig på massagebänken med sönderklippta sopsäckar under sig för att få det gjort. Så där låg jag, en höggravid kvinna med djävulska värkar på en massagebänk med gips på magen och en bebis som vägrade ligga still (det syns på den färdiga resultatet kan jag säga, hela magen trycks ut på högersida, kanske kommer visa bild någon dag, haha!). Jo tack jag vet att det låter sinnessjukt och det har jag fått höra varje gång jag berättar detta för någon, haha. Men jag är som jag är, envis som satan!
 
 Efter detta hemska projekt satte vi (mamma och jag) oss i bilen på väg till Varbergs BB. Vi åkte runt 6-tiden, vet inte om det var närmre 7 än 6 men jag vet att det stod 18.?? på klockan iaf haha. Borde kanske tillägga att jag under gipsets torkningstid ringde till C för att berätta att det KANSKE var en bebis på väg och att vi iaf skulle åka in till BB "bara för att", jag tror ingen av oss verkligen trodde på att det var dags (minst av allt han) så det samtalet var väl nästan som vilket som helst. Under tiden var han på sin farfars födelsedagsfest om jag inte minns helt fel, och jag vet vad ni tänker och det var faktiskt jag som sa till honom att det var okej att han var där tills vi visste mer.  På vägen ner stannade vi på McDonalds för att äta lite, utifallatt jag inte skulle få lämna BB igen. Och tro mig, det är INTE KUL att sitta på ett halvfullt McDonalds med djävulska värkar!?
 
Jag kommer ihåg att jag började förstå mer att det var dags (men jag trodde fortfarande inte att det skulle hända under det närmsta dygnet) och jag kände alla möjliga härliga känslor, och var riktigt förväntansfull. Vi kom in på BB och jag var tvungen att stänga av mobilen, jag fick ett rum och de satta CTG-kurva på mig (en maskin man använder för att mäta styrkan i värken). Jag kommer ihåg att jag hatade den där jävla CTG-kurvan för jag tyckte inte att den stämde någonstans, blev så himla arg när det gjorde svinont och det inte alls syntes på kruvan! De sa att jag skulle ligga där ungefär 20 minuter sen skulle de komma in och titta till mig, nästan 1,5 h senare (med mycket klagomål från min sida, stackars mamma!) så blev jag galen och ringde in dom. Den enda respons jag fick på att jag väntat var typ "ojdå, vi har väldigt fullt på BB just nu.. jada jada jada..". Jag kommer ihåg att jag tänkte, thank God att jag inte ska föda idag då när de inte har nån tid för mig, ha-ha-ha intet ont vetande var lilla jag om vad som komma skulle.
 
Enligt journalen var detta kl 22.00. Jag fick vänta lite till och sedan kom det in en tant som skulle kolla hur öppen jag var och Good God vad ont det gjorde, jag trodde jag skulle dö, ärligt talat! Det visade sig att jag var öppen 4 cm och jag kommer ihåg att det sista hon sa innan hon lämnade rummet var grattis, inatt blir det bebis. Jag trodde jag skulle dö vid det tillfället, inte av smärta utan av chock. Alla olika tankar och känslor snurrade runt i mitt huvud och jag blev livrädd, jag var inte redo för detta, inte än, det var ju tre veckor kvar. Jag vet inte om det var dom jävliga värkarna eller mammas ord som lyckades lugna ner mig men efter några minuter hade jag helt glömt min ångest och var helt inne i att bearbeta smärtan.
 
Enligt journalen var detta kl 00.10. Efter ett tag kom det in en annan kvinna för att kolla hur öppen jag var och givetvis var jag absolut inte positivt inställd till detta efter förra erfarenheten så jag blev riktigt spänd, det var nu jag fick testa lustgar för första gången och jag kommer ihåg att hon berättade hur jag skulle göra och uppenbarligen lyckades jag göra precis rätt för när jag testat själv frågade jag henne när hon skulle kolla och då sa hon att hon redan gjort det. Förstår ni hur glad jag blev då eller, jag tror nog att jag kanske jublade lite grann haha. Däremot var detta enda gången lustgasen faktiskt funkade för mig. Mamma påstår att den måste ha funkat mer än jag trott iaf eftersom jag inte alls reagerade lika hårt på värkarna efter den, fast det tror fortfarande inte jag haha. (tror att det var även här de fäste en elektrod på Auroras huvud för att mäta hennes puls och kolla hur hon mådde) Ps. var fortfarande bara öppen 4 cm.
 
Något som kanske borde nämnas är att jag efter chocken fick väldigt högt blodtryck och och var tvungen att få massa nålar istuckna i armen osv. Kommer inte ihåg riktigt men enligt mamma var alla väldigt oroliga medans jag själv bara kände mig lite snurrig och illamående.
 
Efter att ha försökt stå ut med de helvetiska värkarna praktiskt taget varannan minut och en lustgas som (enligt mig) inte funkar blev jag galen och började skrika om epidural. Okej, det var väl lite överdrivet, jag blev inte galen och jag skrek inte men jag frågade rätt bestämt efter epiduralen och bad nästan till Gud att det inte skulle vara försent. Nu när jag tänker efter så var det faktiskt så att de frågade några gånger tidigare om jag klarade mig med lustgasten eller om jag ville ha epiduralen och jag sa att jag klarade mig (stolt tjej!!!!!) men att de skulle säga till innan det var försent. Och jag tror nog att den sköterskan läste mina tankar när hon kom in och frågade om epiduralen den sista gången får då jäklar var det fan inga tvivel. Enligt journalen var detta kl 01.20.
 
Mamma förklarade att epiduralen fick all smärta att försvinna (i efterhand vet jag att hon ljög, den jäveln haha) och att allt skulle bli bra så fort jag fått den. Gissa om jag längtade ?! Tiden mellan 01.20 och då epiduralen las var nog en av de värsta stunderna i mitt liv, att veta att räddningen fanns så nära men att det tog så jävla lång tid för doktorn att komma med den eftersom det var fullt. När han väl är på väg in ber personalen mig att lägga mig på sidan och allt det där. Personen fumlar som bara den och det tar väldigt lång tid för honom att sätta nålen rätt. Om jag kommer ihåg rätt tänker jag vända mig om för att fråga honom vad fan han håller på med, men när jag vänt mig halvvägs ser jag att det är en utländsk man och jag vänder mig långsamt tillbaka med en blick till mamma som säger "men vafan inte en sån..det här kommer aldrig funka" och det var nog ett under att hon inte garvade ihjäl sig just där och då. JAG ÄR INTE RASIST, ABSOUT INTE. Jag har bara väldigt dåligt förtroende för läkare och ungefär lika dåligt förtroende för de flesta utlänningar så i mina ögon just då kunde det inte sluta bra. Hur som helst hade jag även tagit en rätt stor mängd lustgas också så jag skyller på det!
 
Epiduralen läggs 01.50 och enligt mig (som trodde att allt bara skulle försvinna) fungerar den inte alls och jag ligger och klagar på att inget funkar, men den måste ändå ha funkat för enligt mamma så somnade jag. Och förmodligen vaknade jag 02.30 när krystvärkana började. Enligt mig hade det då bara gått 5 minuter MAX och jag började nästan skälla ut mamma och fråga varför det gör ont fortfarande och varför det trycker nått så djävulskt. Mamma förstår direkt att bebis är på väg och säger till mig att det är dags att börja krysta. Efter nån minut kommer sköterskan in och mamma berättar hur det ligger till, då bestämmer hon sig för att stanna kvar och hjälpa till. "AHMEN ÄNTLIGEN" tänker jag som inte fått någon som helst hjälp av personalen under hela tiden.
 
Men det bästa av allt måste ju ändå vara när sköterskan ser bebis huvud och säger till mig att hålla emot lite, för att hon ska gå ut och hämta en annan tant, jag trodde seriöst jag skulle hoppa upp ur sängen och strypa henne just då. När tanten kommer in "får" jag börja krysta igen och 02.53 är lilla Aurora ute. Från krystvärk till bebis tog det enligt journalen 23 minuter, men enligt resten av oss där inne tog det knappt 15 minuter att trycka ut henne, jag tror mer på oss om jag ska vara ärlig haha.
 
Små tillägg:
- Moderkakan krånglar lite men avgår sedan 03.25.
- C var där från runt 00.00 och hela tiden efter det, han nämns dock inte så mycket eftersom han (i mitt minne) inte gjorde något annat än vara i vägen haha.
- Sjuksköterskor/Läkare/Tanter var endast inne max 5-6 ggr under hela förlossningsförloppet och då menar jag från inskrivning till födelse, personligen är jag oerhört besviken men vi har alla olika erfarenheter och åsikter.
- Jag hade inte klarat mig utan min underbara mamma som fanns där hela tiden och som hjälpte mig klara all smärta. Tusen tack mamma, jag kunde inte gjort ett bättre val än att låta dig vara med mig! 
 
 
Lilla Maya Aurora Maria Ahlberg föddes 20.01.12 kl. 02.53
hon var 49 cm lång och vägde 2830 g
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus