Idag var det extra svårt att lämna Aurora på dagis, mestadels för att allt var svårt idag. Jag ville verkligen inte kliva upp ur sängen, och efter att ha pallrat sig upp (för) tidigt, suttit på en buss och mått förjävla illa var det (som vanligt) ingen positiv överraskning att Aurora ännu en gång vägrar lämnas utan skriker och gråter som att hon håller på att dö. Ska det verkligen vara såhär varje gång. Jag blir galen, och så jävla ledsen. Känner mig som världens sämsta mamma när hon gör så. Vill inte ens lämna henne på dagis längre (av helt andra anledningar) så när hon skriker så att hon blir blå i ansiktet och tårarna sprutar vill jag bara lägga mig ner och dö. Varför ska det vara så svårt. Nä idag är ingen bra dag.

Idag vill jag verkligen bara spy ur mig alla personliga tankar och känslor jag har inom mig just nu, men jag vet att det medför vissa konsekvenser. Och Sånt orkar jag inte med just nu. Vill verkligen ha någon att prata med just nu, någon i samma sits, någon med samma känslor och tankar. Gaaah, jag blir galen!

Kan knappast vara den första mamman som gråter över att behöva lämna sitt barn på dagis.. Under snart 1 års tid har jag haft den fantastiska möjligheten att vara mammaledig och spendera vilken tid på dygnet som helst med mitt lilla hjärta och nu.. Nu är det slut med det. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det. Våra enda timmar tillsammans kommer vara de efter dagis den tid på dygnet hon är som gnälligast och absolut inte vill mysa med mamma.

...

Jag vet inte vad jag ska säga, eller vad jag ska tycka. Ena sekunden kan jag bara skratta och sekunden efter vill jag bara sätta mig ner och tänka genom allt. Jag vet vad jag vet och ändå kan jag inte hjälpa att undra vad det är jag missat, för uppenbarligen måste det vara nått riktigt jävligt.

Om du läser detta kanske det inte är försent..

Jag minns hur vi möttes, vad vi sa, kyckling, vår första kyss. Jag minns vår första date i gräset vid ån, pinnen, chipsen, känslan i magen när jag läste dina sms, rädslan och nyfikenheten inom mig när jag ringde dig första gången. Jag minns när jag lånade ut min säng till dig, när du bad om mitt nummer, din blick när jag skämtade och sa nej. Jag minns hur en vecka med dig kändes som flera månader, hur allt kändes så rätt även fast det var fel av mig att känna så då. Jag minns när jag sa jag älskar dig första gången, när du sa det tillbaks, hur du fick mig att må så bra. Jag minns hur vi skrattade tillsammans, mådde bra tillsammans, älskade tillsammans. Jag minns vår första månadsdag, vår andra, vår tredje. Jag minns fotbollsplanen med dina vänner, hur du bangade. Jag minns första gotlandsresan, pratet om ringar, alla fina presenter. Jag minns våra första födelsedagar, första julen. Jag minns första plusset, lovorden, bråket, aborten. Jag minns rädslan, kramarna, ilskan, kyssarna. Jag minns andra plusset, lovorden, förtvivlan. Jag minns tårarna, glädjen. Jag minns orden, känslorna, det jobbiga. Bråken, festerna, pengarna. Jag minns nätterna, ensamheten, lögnerna. Vår historia. Jag minns allt.

Kanske är dags för en paus nu. Inget går som det ska så måste sätta mig ner och fokusera. Men när jag kommer tillbaka igen får ni läsa en bättre och gladare blogg av en bättre och gladare tjej. Och då kommer även förlossningsberättelsen och massa andra härligheter. Hoppas vi ses då! Massa kramar

Igår bestämde jag mig för något viktigt. Aldrig mer!

Jag trodde aldrig det skulle gå såhär långt...

Om en månad (den 10e maj) har jag och C vart tillsammans i två år och jag vet exakt vad jag ska (vill) ge honom. Detta året vill jag slå på stort och jag hoppas verkligen att jag har råd, i värsta fall får det vänta tills hans födelsedag i augusti. Åååh vad jag längtar! Bästa presenterna är de man njuter lika mycket av att ge bort, right? ;D

Jag mår inte bra. Jag har sån jävla kramp i magen, det har jag haft sen vi kom ut från paradis badet. Så ont att jag allvarligt funderar på att åka till sjukhuset (och de som känner mig vet att jag ser sjukhus som absolut sista utvägen). Smärtan tar näst intill livet av mig. Men jag är så rädd, rädd för att dö. I mitt huvud spelas flera scenarion där läkaren diagnosticerar mig med diverse hemska dödliga sjukdomar. Jag är så rädd, så rädd för att aldrig få se min underbara dotters leende igen. Rädd för att inte få vara med när hon växer upp. Jag vet inte varför, vet bara att jag vill verkligen inte få ett sånt besked. Förmodligen vaknar jag imorgon och allt är borta, men nu är det hemskt och allt jag tänker på är att jag vill verkligen inte dö. Kan låta patetiskt i era öron men för mig är det en hård verklighet. Jag vill verkligen inte vara utan Aurora. Hon ör mitt allt, det absolut bästa, finaste och mest älskade jag äger. Vad fan levde man för innan jag fick henne egentligen? Inte ett jävla piss! dessa tankar plågar mig om inte mer än smärtan själv. Jag vet inte vad jag ska göra, vill bara brista ut i gråt.

Idag ska vi till paradis badet, jag ryser av blotta tanken på att klämma ner min oerhört (inte) slanka kropp i en för liten baddräkt i hopp om att packa ihop fettet och dölja bristningarna någorlunda. Ne fyfan rena helvetet är ju detta. Aja får väl försöka se fram emot det lite, ska ju iaf bli roligt att se vad Aurora tycker om detta. ÅNGEST, skulle rakat benen -.-'

Sitter och kollar igenom mina gamla inlägg, och stöter på den här bilden. Sista bilden på magen (bortsett från bilden mamma tog precis innan förlossningen men den kommer aldrig visas offentligt, aldrig någonsin! haha). Tänka sig att när denna bild togs kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier drömma om att jag två dagar senare skulle föda vår underbara lilla tjej. Åh, saknar faktiskt magen, men att ha henne här är 10000 gånger bättre! <3