Hela dagen idag har jag känt att nått är fel eller att det är nått jag glömt liksom och nu kom jag på det. Idag är det exakt ett år sedan, ett år sedan jag gjorde det värsta jag gjort i hela mitt liv. Aborten. Ryser och gråter om vartannat när jag läser det gamla inlägget. Utdrag från gamla bloggen:

"Och sen säger hon att de tyvärr blivit upptaget det rummet jag skulle vara i. Ursäkta mig men hur fan kan mitt rum vara upptaget när det för två dagar sedan bokades på mig och ingen annan ?! Där har vi problem nummer tre. Hon visar oss inn i mitt nya rum och .. här kommer det bästa (ironi) ... wait for it, wait for it.... hela väggarna i rummet är klädda med fotografier av bebisar. jag har tydligen blivit förflyttad till deras MAMMA RUM. Kan någon förstå hur jävla jobbigt det var för mig att behöva göra det omringad av massa söta bebisbilder. Jag menar vafan, det var tortyr. TORTYR."

Jag förstår fortfarande inte hur jag klarade av att göra det från första början, men men... Jag är ändå rätt "glad" över att jag gjorde det nu i efterhand för jag vet att varken jag eller C var mogna för ett barn då, men det kunde jag ju inte veta då.

Denna gången är annorlunda, vår lilla prinsessa betyder mest för oss och vi gör ALLT i vår väg för att hon ska få det allra bästa. Vi älskar dig sessan ♥