Igår följde jag med mamma till akuten för att hon hade så ont i örat och när vi satt där och väntade kom en dokumentär på 4'an som hette "världens minsta flicka". Den handlade om en liten tjej som nu var två år och precis kommit upp till storleken 50/56 i bebiskläder. Gud vad jag tyckte synd om den familjen. Flickan troddes ha två allvarliga sjukdomar och läkaren sa att han hade bara varit med om tre andra patienter som haft dessa och de klarade sig inte ens till tre års ålder.

Gud vad jag lipade. Men ärligt talat så satt jag mest och tänkte på att tänk om mitt barn är sånt, jag känner ju liksom knappt av det. Vilket jag senare fick intala mig själv var: Ta dig samman kvinna du är ju knappt i andra månaden än, fostret SKA vara litet nu! Hur som helst fick det mig att komma på hemska tankar, hur hade man reagerat om man som den kvinnan vart med om att när man kommer till en läkare och de frågar vilken vecka man är i och man svarar 36 och läkaren säger att fostret ser ut att vara runt vecka 22-24. Usch, hemska tanke ! Jag hoppas verkligen att jag får ett friskt barn. För mitt, C's och givetvis barnets skull!

Vet inte om flickan lever längre men mina tankar går till den familjen!