Då, den 7'e, efter att mensen varit försenad runt en vecka och jag mådde riktigt pyton tog jag det där testet, även fast jag innerst inne "visste" att det skulle vara negativt, då jag tidigare tagit massa test som var negativa. Precis som testet jag tog när jag var gravid första gången såg man en början till det andra blåa strecket nästintill direkt. Mitt hjärta stannade, jag kunde inte kolla. Jag visste ju att det skulle vara negativt, vad var detta nu då!? Jag ropade in C (pappan till barnet) och efter en stund av nervositet kollade vi på stickan. Ett stort fett blått + stirrade upp på oss. Båda var lika chockade och sa inte så mycket. Vi hade helt tappat talförmågan.

Jag som alltid varit 100 på att om det händer igen då jävlar ska jag slåss för att behålla, men nu blev allt helt plötsligt dimmigt i tankarna. Det var inte så att jag inte ville längre (för det vill jag verkligen!) utan istället började jag tänka på saker som "är det verkligen rätt nu" och så vidare. Än idag vet jag inte exakt vad jag ska göra utan jag ska försöka att komma fram till ett bra svar på vägen.

Jag vill verkligen behålla, men det handlar om så mycket mer. Kan jag få en lägenhet, kan jag få hjälp av soc med pengar när jag behöver? Det är frågor jag måste få svar på innan jag kan sätta mig ner och komma med ett slutgiltigt beslut.

Och misstolka mig inte nu, jag är överlycklig för detta barn och kommer kämpa för att få den hjälp jag behöver för att kunna behålla det! Det är själviskt att föda ett barn till denna värld utan varken bostad eller pengar. Jag vill ge mitt barn det allra bästa och jag ska verkligen försöka att göra det nu.