En graviditet är ofta väldigt vacker, mysig och underbar men tro mig allt är inte en dans på rosor, iaf inte för alla.
Jag har på senare tid märkt att jag har väldigt lätt för att få panik och ångest och så fort Christoffer lämnar mig på morgonen för att han ska iväg då grinar jag som en unge och känner enorm separationsångest. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte om det är vanligt eller om det bara händer mig. Men jobbigt är det! Hoppas verkligen att det försvinner snart annars vet jag inte hur jag ska klara detta.

Så ni som tror allt jämt är underbart, allt positivt har sina negativa sidor :)

Ps. tack för alla svar på gårdagens panikinlägg, känner mig mycket lugnare nu :) många kramar till er!